Att fastna är inte skrivkramp

Att fastna är inte skrivkramp

 

Det är söndag. En vecka har gått och mitt ord-antal har nästan stått still. Varför? Det är så enkelt som att jag inte har skrivit. Jag har nästan inte ens försökt skriva. Det har varit en lång vecka med mycket annat. Självvalt såklart och ingenting jag grämer mig för.

Det gick lite trögt ett tag, jag var trött och somnade, jag hade annat som var lättare att göra när hjärnan ändå halvsov av sömnbrist.

Om man ska skriva en bok med deadline rekommenderar jag att man har en detaljerad synopsis att jobba efter. Då kan man hoppa fram och tillbaka och inte tappa den röda tråden och man undrar aldrig ”vad händer nu?”. Jag rekommenderar en synopsis för dem som klarar av att skriva en.

Jag är inte en av dem. Jag måste leva med att jag kommer att fastna. (Tips: tar det för mycket tid från det faktiska skrivandet är det bättre att bara skriva och acceptera att det inte blir lika smidigt.)

”Man fastnar i sitt skrivande när man inte vet vart man är på väg.” 

Det är inte din inspiration som har försvunnit, din musa har inte övergett dig, det är nu du ska jobba. Hittills har du skrivit det som du har varit säker på, nu ska du fatta beslut och gestalta. Precis som i livet så kan man inte låta alla dörrar stå öppna för då står man och stampar.

Har din karaktär två kärleksintressen att välja mellan? Det är dags (för dig i alla fall) att veta vem som blir vald till slut även om du inte kommer att avslöja det för läsaren förrän i slutet av boken. Visst kan karaktärer ibland överraska sin författare men att förvänta sig att karaktärerna ska leda hela vägen är lathet! Skriver du en deckare så måste du veta allt om mördaren innan du ens funderar på din huvudperson. Hur ska din polis jaga en bov som du inte har uppfunnit än?

”Vad vill jag ha sagt och hur gestaltar jag det?”

Vad händer nu? är frågan vi ställer oss. Rätt fråga är: Vad vill jag ha sagt och hur gestaltar jag det?

Har du inget budskap att leverera så kommer du att sitta med fem stycken övergivna manus till slut. Det är i det här skedet de flesta ger upp. Det är lättare att börja på någonting nytt.

Mitt största problem är att jag har svårt att göra livet tufft för mina karaktärer. Jag vill låta dem lyckas, jag vill låta dem få det där de alltid önskat sig.. jag är alldeles för empatisk mot dem! Jag lever mig tyvärr in för mycket i hur det skulle vara att leva under våldet av en författares fantasi och penna.

Ingen kommer dock undan ifrån att en bok är ingen berättelse utan konflikt. Att Kalle ska gå köpa mjölk och går till affären och köper mjölk och kommer hem med mjölken…. är den tråkigaste berättelsen du kan berätta. Men om Kalle kanske tappar pengarna på vägen och vågar inte gå hem utan mjölken som hans mamma måste ha? Helt plötsligt har vi skapat konflikt, ett mål, ett driv hos karaktären. Kalle vägrar gå hem utan mjölk, det betyder att han på något sätt måste skaffa mjölk utan pengar. Nu hoppar vi in i en berättelse där vi som läsare undrar, vad kommer Kalle att göra? Kommer han lyckas? Faran lurar runt hörnet och vi vänder bladet för att stilla vår nyfikenhet.

Memoarer brukar kritiseras för att allt det jobbiga helt enkelt skyls över och skyndas förbi. Ingen vill återuppleva det tråkiga, man vill berätta om det man har lyckats med. Läsaren däremot vill höra varenda lilla detalj om det där jobbiga. Att skolans snabbaste löpare vinner en löptävling är ingen berättelse. Att skolans astmatiska utböling vinner löptävlingen är genast mycket mer intressant, men man vill gärna nästan känna hur det bränner i lungorna, hur de andra barnen retas. Läsaren vill inspireras, engageras och vill resa genom sitt känslospektrum i tryggheten av sin soffa eller fåtölj.

Jag vill kanske inte utsätta mig för vilda djur i djungeln, överlever krig eller slåss med vampyrer som utplånat min familj- men jag läser gärna om någon annan som gör det. Medan jag dricker mitt te och kurar under en filt.

”Man ska skriva, när man absolut inte vill skriva men vet inte varför. I det obekväma föds det där äkta som vi letar efter.”

Lek med läsarens känslor, lek med dina känslor, skriv det obekväma. Man ska skriva, när man absolut inte vill skriva men vet inte varför, i det obekväma föds det där äkta som vi letar efter. Jag har fastnat för att jag vet att min huvudkaraktär ska åka på lite motgångar nu och som den hönsmamma jag är så vill jag skydda henne från allt det här. Det leder till att jag försöker omformulera det jag vill ha sagt för att det ska bli ”snällare”. Det har tagit mig några dagar att reda ut dem här känslorna och idag har jag en dejt med mitt manus.

Jag ska vara hänsynslös och se vad som händer.

 

 

Skriv en kommentar