Tomma scener och den enda frågan för att bli kvitt dem

Tomma scener och den enda frågan för att bli kvitt dem

Ibland kommer man på att ens karaktärer inte har ätit på hela dagen och så utfordrar man dem lite sådär slarvigt.

Man slänger in dem på ett kafé eller så lagar de till pyttipanna hemma. Istället för en kraftfull scen, skapar vi istället utfyllnad. En matscen kan utnyttjas för att beskriva karaktären bättre, och ge persongalleriet lite substans och djup. Det finns inte mycket som beskriver en människa så mycket som hur hon hanterar mat. En restaurangscen ska utnyttjas till max. Hur beställs mat? Hur behandlas servispersonal? Hur går det till när notan kommer? vilka roller intar våra karaktärer och hur upplever de sin omgivning?

Slarva inte bort matscener med att låta dem fungera som utfyllnad. Så vad är då utfyllnadsscener och hur får vi bort dem? Utfyllnad är en scen som, om den varit struken, inte hade saknats. En scen är en serie händelser som sker på en specifik plats, en specifik tid och som driver berättelsen framåt. Någonting nytt händer helt enkelt. Mellan scener kan man hoppa i tid, byta perspektiv eller plats.

Kan jag stryka det?

Läs varje scen och stanna upp och fråga dig själv om den verkligen behövs? Driver den berättelsen framåt? Visar  den någonting viktigt om karaktärerna(show don’t tell)? Är den viktig för din berättelse? Tänk inte att du ska samla på dig så många ord som möjligt. För många onödiga ord gör att de viktiga inte blir lästa. Det här tänket kommer du tillbaka till i redigeringsfasen. Då läser du ditt manus med en endaste fråga ”Vad mer kan jag stryka?” Kan det strykas- så ska det strykas. Det är brutalt. Men det måste bort.

Jag har nyligen gått igenom mitt råmanus. Jag hade 200.000 tecken men som man kan se i min räknare är jag nere igen på 140.000 tecken ungefär. En fjärdedel försvann. Jag skulle egentligen inte börja redigera än men jag insåg att jag tappat tråden litegrann och behövde sortera bort lösa trådar. Det var sådant jag inte hade lust att plocka upp senare. Det gjorde så att min berättelse blev tydligare för mig. Då var det tydligare var jag var på väg också.

Idag, när folks koncentrationsförmåga är kortare än en guldfisks så saknar vi tålamod för långsamma berättelser.

Jag känner själv att jag kämpar ibland. Jag är van att läsa fort, skimma över texten, konstant bedöma ”Är det här värt min tid?”. Det är egentligen bara på tredje dagen på semester, på en plats där det inte finns internet som jag egentligen kan njuta av riktigt långa miljöbeskrivningar. Jag föredrar faktiskt när det hela sitter ihop. Bakgrundsinformation, miljöbeskrivning och handling kan vävas ihop till poesi och ingenting känns då överflödigt.

När man ber någon läsa ens manus kan man fråga: ”Var i berättelsen lade du ifrån dig manuset?”

Det är klart att man måste lägga ifrån sig en bok ibland, få människor har ork eller tid att sträckläsa en roman. Men, jag vill ändå påstå att det är väldigt talande när i berättelsen det sker.

Det ska vara när du väljer att ge läsaren en naturlig paus inte när du tycker att du skriver om någonting viktigt. Tar man illa upp att läsaren la ifrån sig boken just där så är det ett tecken på att scenen antingen kan strykas eller behöver skrivas om.

Det handlar om att ha en genomtänkt berättelse. Vilket låter enkelt, men är svårt. Speciellt när man börjar radera sina surt förvärvade ord och meningar.

Hur känner du för tomma scener? Brukar du hoppa över stycken eller tappar man dig helt som läsare? Är du bra på att stryka?

Skriv en kommentar