Varför vi egentligen överger våra bokprojekt

Varför vi egentligen överger våra bokprojekt

Är det för att vi är odisciplinerade? Lata kanske?

Inte om du frågar Brené Brown. Hon menar att det är en känsla som ställer till det, en känsla som vi är dåliga på att prata om. Känslan av Skam. En länk till hennes TED- talk finns längre ner.

När jag startar ett kreativt projekt känns allting möjligt. Jag flyger högt över molnen och är full av energi. Min idé är grym, rolig och fantastisk och jag, jag är riktigt bra.

Men, sen kommer det. Jag tittar på samma projekt som innan, idén har inte förändrats, jag är jag, men jag ser någonting annat nu. Jag ser alla fel, alla problem och jag? Jag är inte så himla bra längre.

Varför trodde jag att det här skulle gå? Vem skulle vilja läsa det här? Hade jag tänkt berätta för folk om det? Usch, fy, nej. (och jag som knappt hunnit börja.)

Hur kan det som var så bra, vara så dåligt idag?

Skam enligt wiktionary : Djupt rotad känsla av att bli utsatt för allmän missaktning eller allmänt förakt (ofta med åtföljande känslor av mindervärdighet och blygsel); känsla av blygsel (och mindervärdighet) över att inte duga till.

Den där känslan.  Min idé sitter helt plötsligt ihop med mig, som en kroppsdel. Om den är dålig är även jag dålig och jag vill inte vara dålig, så jag förkastar min idé innan den sätter sig för hårt, innan någon annan kan förkasta den (och mig).

Det sorgliga är att jag slutar att skapa

Theodore Roosevelt fortsätter att spöka för mig, jag skrev om sonens gammelgammelmormor igår på instagram (@dajanabergmark). (Hon jobbade som nanny åt Roosevelt i Vita Huset.) Citatet nedan kallas för ”The Man in the Arena”.

 It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.

Det är viktiga ord. Det värsta som kan hända är att man misslyckas, men man har åtminstone vågat. Så vem är den där kritikern? Jag vet att jag är min värsta kritiker, det är ju jag som synar varenda söm. Ingen kan vara så hård mot mig som jag själv. (Jag tvivlar på att någon är så intresserad av mig för att lägga ner så mycket tid på uppgiften).

Så det jag är rädd för har egentligen redan hänt

Var kommer skamkänslan ifrån då ? Brené menar att hälften av de skamliga minnena och såren människor bär på härrör till en händelse där deras kreativitet ifrågasattes.

Ett barn förstår inte att deras målning eller ritning är ”dålig” förrän vi lär dem att det är så. Innan de har förstått att vi av någon anledning trycker ner varandras kreativitet, så är det bara en målning för dem. Inte mer eller mindre. Ibland funderar jag på om jag överhuvudtaget ska säga saker som ”Vad fint!” eller ”vad bra det blev!” till barn. Underförstått någonstans säger man att det hade kunnat bli fult, det hade kunnat bli dåligt.

Jag vet att jag slutade skriva någonstans mellan 19-21 års ålder. Jag hade skrivit klart min första roman och någon tyckte att den var dålig. Ska du verkligen hålla på med sånt här?

Det är väl inte så konstigt att jag inte vann Augustpriset? Det var mitt första försök. Jag bär det ”misslyckandet” med stolthet. Jag kom i mål. Jag skrev en bok med en början, en mitt och ett slut. Jag vet att jag kan nu. Det tog ett bra tag innan jag började skriva på allvar igen. Ett par år var det bara lösa anteckningar och sedan försökte jag skriva av fel anledningar.

”Du som är polis borde väl skriva kriminalromaner? Då tjänar du pengar!”

Ja, jag har en kriminalroman i skrivbordslådan. Men det kändes som att jag var på jobbet när jag skrev den. Det här var inget Narnia! Jag och en kollega satte upp post-it lappar på väggen på mitt arbetsrum med ”mordet” en lunchrast. En förundersökningsledare kom in på lite snick-snack och berömde min utredningsteknik. Hon verkade inte märka att jag inte riktigt hade hand om mordutredningar än. De där post-it lapparna åkte ner till slut. Jag skrev inte för mig själv.

”Du som har barn nu vill väl skriva en barnbok?” Ja, jag erkänner, jag har väl tittat åt barnböckernas håll även innan jag fick min son. Men att skriva barnböcker är någonting av det svåraste man kan göra. Jag blev en karaktär i en barnbok istället.

Listan kan göras lång egentligen. Alla kompromisser som man tampats med i huvudet. När man tänker på sitt skrivande mer än man faktiskt håller på med det.

Man jagar efter en perfektion som aldrig kommer att dyka upp

Sanningen är att du inte kan göra någonting som du inte brinner för och tro att du ska bli bäst på det.

Varför? För att det finns någon som brinner för det, som älskar det, som sysslar med det redan. Det är vad man menar när man säger att man borde hålla på med sin passion. Det är din passion du kan bli grym på, för det som krävs för att bli grym är att man fortsätter. Man kör på, trots hinder, trots misslyckanden. Vill du skriva en grym bok? Skriv några dåliga först.

Det är på grund av skam vi överger vårt skrivande. Rädslan för att någon ska kunna döma ut oss genom det som vi har skapat. Det är dags att vi ser det för vad det är. Det är också dags att fundera på hur vi behandlar andras kreativitet.Jag borde skicka blommor till min svensklärare i högstadiet. Han brukade tipsa mig om böcker jag kunde läsa som inte hade med med skolan att göra. Han peppade mig. Han läste min första roman (stackarn!) med en rödpenna. Vilket hästjobb. Han viftade inte bort mitt skrivande, han pekade snällt på vad som kunde bli bättre. Jag hoppas att alla har turen att få en sådan lärare någon gång i sitt liv.

För det är Empati som är motgiftet till Skam. Där det finns empati får skam inte plats. Brené säger att

Man ska prata med sig själv, som att man pratar med någon man älskar

Jag tycker att det är ett jättebra råd.

Så skriv om du blir glad av att skriva och skriv vad du känner för att skriva oavsett genre, oavsett framtida möjliga försäljningar eller vad någon kanske tycker. Skriv för att skriva och var snäll mot dig själv (och andra).

2 kommentarer till Varför vi egentligen överger våra bokprojekt

  1. Jag tycker verkligen om dina inlägg för jag känner igen mig i dem.
    Jag som inte fått ihop någon bok ännu, ingen början mitt eller slut, får ofta frågan ”När kommer boken?” Som om slutprodukten är det enda som räknas. Det är inte många som har lust att höra hur jag utvecklas, hur jag slipar på idéer, hur jag utbildar mig, hur jag läser läser läser och analyserar för att hitta det jag gillar och inte gillar och vad det är som får mig att känna så.
    Ibland undrar jag vad fan det är jag håller på med. Varför gör jag det här? För mig har det krävts en ganska omvälvande mognadsprocess som fått mig att inse att jag gör det för att jag vill. För det är det jag tänker på dagligen. För att det är något som ligger innanför huden och ibland pirrar, ibland kliar.
    Förut hade jag en ganska stor skrivångest. Det tog mycket energi att skriva just för att jag var så kritisk och dömande. Nu har jag insett att skriva inte behöver vara ångest. Skriva är ett fantastiskt sätt att använd sin kreativitet. Att skriva har fantastiska möjligheter.
    Kan bara skriva under på Theodore Roosevelts citat. Fan va härliga vi är som är där ute och i alla fall försöker.*TUMME UPP*

    Och vilken härlig lärare du haft. Det är det inte många som har. Det är inte försent att skicka blommor…På allvar allstå, det är inte för sent!=)

  2. Hej Linnea,

    Du beskriver någonting som många har upplevt. Vi är så resultatinriktade idag. Jag har tänkt mycket på skillnaden mellan att ha 10 publicerade böcker som är sådär och en som är riktigt grym. Det gör att jag lugnar ner mig lite. Det är ju processen jag tycker om. Varför ska jag skynda mig till slutet egentligen?

    Harper Lee skrev dödssynden och inget mer för offentligheten. En endaste bok och hon har etsats sig fast i litteraturens historia och berört så många människor. Många författare debuterar inte förrän de är väl uppe i åren.

    Det är svårt att förklara sitt skrivande. Jag brukar jämföra det med löpning. Det är ingen som frågar ”när har du sprungit klart då?” Väldigt få skulle fråga ”Så när får jag titta på när du springer ett maraton?”

    Det är inte för sent att skicka blommor till min lärare. Men det är svårt att hitta rätt” Per Karlsson” i Stockholm. Ibland är vanliga namn det bästa gömstället. Jag har bara en vag aning om ålder och jag vet att han har ett barn. Jag tänker att jag får skriva ett tack i boken sen 🙂

Skriv en kommentar