Vikten av en skrivarlya

Vikten av en skrivarlya

Skrivarlyan har kusiner. Man Cave har vi hört talas om, men She Shed då?

Är det ett nytt begrepp på ett gammalt koncept? Söker man på Pinterest får man upp hur mycket roliga och innovativa lekrum för vuxna som helst. Skrivarlyan, den är könslös, ett rum att skriva i. Där författare får vara ifred.

A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction.

Idag skulle man kunna avfärda Virginia Woolfs ord om hur en kvinna ska lyckas få till skrivandet som någonting som gällde . Man glömmer lätt att jämställdheten är ung och outvecklad. Din gammelmormor fick inte rösta. Än idag får kvinnor inte lika lön för lika arbete.

Jag har länge stridit med problemet jag hittar inte tiden. Det är självklart en osanning, essensen i jag hittar inte tiden är egentligen jag får inte till det. Att prata om tiden är egentligen att skjuta ansvaret ifrån sig. Tiden gömmer sig inte från dig, den är konstant och tillgänglig för alla och vare sig man vill eller inte, så tickar tiden iväg.

När jag omformulerade mitt problem så att ansvaret hamnade hos mig, såg jag också att lösningen låg hos mig.

Flera gånger har jag bestämt mig för att skriva mer dedikerat och alla gånger har jag i viss mån misslyckats. Jag har i vart fall känt så. Jag satt och läste Virginia Woolfs texter en dag och passerade stycket lite lätt ointresserad. Men det var någonting som tvingade mig att gå tillbaka med blicken och läsa om det. Sedan skrev jag ner meningen i mitt block. Jag ville skriva ner det för att varje bokstav skulle landa i ordet. Kanske skulle jag förstå det bättre då.

Jag stirrade på min egen handstil och till slut, så såg jag det.

Sist jag hade ett eget rum, ett rum som bara var mitt, skrev jag min första roman utan att blinka.

Nästan 10 år senare sitter jag i mitt vardagsrum och försöker skriva medan min man ställer frågor, min son jollrar efter uppmärksamhet och min mobil plingar till. Min hjärna släpper texten framför mig och jag börjar försöka lista ut svaret på min mans fråga även om jag låtsas att jag inte har hört, samtidigt undrar jag om inte min son kanske är hungrig. Sedan kollar jag på klockan och tänker att jag kanske ska slänga in en tvätt om den ska hinna torka. Jag får ju ändå inget gjort.

ahem.

En gång försökte jag sitta i köket, men där fanns det också frågor. Har du ätit upp avokadon?

En annan gång satt jag i sängen, men att ligga som en ostbåge funkar inte för mig. Jag kände mig inlåst. Snart skulle min man komma in och gå lägga sig och då måste jag flytta på mig eller stänga av datorn så att jag inte stör honom. släcker du snart?

Definitionen av ett eget rum är inte ett skrivbord i vardagsrummet. Definitionen är ett stängt utrymme där ingen annan har tillträde. Dit ingen annan går in. Ingen annans saker finns där, ingen annan har ärenden dit. Rummet. Rummet som är ditt är rummet som ingen får störa dig i.

Rummet är den fysiska manifestationen av ditt författarskap.

Du går in där för att skriva och du kommer ut när du är klar. Ditt författarskap vilar därinne. Du kan låta böckerna du läser ligga framme, klistra upp inspirationsbilder på väggen, sakta skriva ut ditt manus och inte behöva plocka undan eller flytta på ditt författarskap. Du kan bestämma om det ska spelas musik eller hur tänt det ska vara. Du bestämmer hur det luktar där inne och hur varmt eller kallt det är. Du stör ingen med din process, även om den råkar vara stökig eller högljudd, eller pedantisk för den delen.

Rummet är ditt.

För vad gör vi egentligen när vi flyttar på oss, plockar undan våra ord, blir avbrutna mitt i formuleringarna?

Vi visar att det vi gör inte är så viktigt, det är i alla fall inte viktigare än det vi flyttar på oss för. typ lunch.

Min man som är väldigt praktiskt lagd har berättat att han blir provocerad när jag ”bara sitter där”. Det är antagligen därför han ständigt stör mig. Han ser saker som ska göras. När jag sitter själv vid datorn undrar han om inte vi kan kolla på en film tillsammans. Även kärleken har sina bojor.

Min tid uppfattas som ledig. Det sitter så djupt rotat i oss, för min man stör mig inte medvetet. Han blir själv upprörd över att det ska vara så svårt. Jag har blivit uppfostrad att sätta mina behov sist och han har blivit uppfostrad att inte låta sig bli avbruten. Han förstår inte att jag inte har ett försvar mot hans önskemål, uttryckta eller inte. När jag ska lämna honom och sonen så försöker jag förutse allt jag kan tänkas behövas för, fast jag troligen inte behövs alls. Om min man säger att han längtar tills jag kommer hem, precis innan jag går, så kortar jag automatiskt ner tiden jag hade tänkt vara borta. Mitt fel, hans fel, vårt fel.

Så jag tar Virginia Woolfs råd. Jag har skaffat mig ett eget rum.

Rummet vill ingen annan ha och det används mest som förvaring då värmen är sönder där inne. Väggarna är målade i en kall blå färg som för att förstärka kylan. Hittills har jag ett skrivbord där, mitt block, min dator och en skrivare. Rummet växer fram tillsammans med mina texter.

Viktigast av allt så har jag en nyckel dit. Rummet är låst. Ingen får komma in. Jag har ett litet element där inne också men sanningen är att jag ibland låter det vara kallt så att sinnena skärps.

Jag är helt ifred med min process. Jag slänger mig på sängen och läser en stund om jag har fastnat eller tröttnat. Jag sätter mig vid tangentbordet och orden strömmar ur mig. Jag hinner tänka klart. Ingen kommer att komma in här och det är som att jag inte finns. Den underbaraste känslan som finns när man krånglar med sina formuleringar.

Skriv en kommentar